Kontakt

Ingen är död, bara lösa skott

Virvlande och rytande drog vinden med hög hastighet fram över Riddarfjärden med Söder Mälarstrand till höger och Norr Mälarstrand på vänster sida. Båda stränderna låg i stort sett övergivna förutom någon enstaka bil som passerade. Flanörer och joggare som brukade fylla strandpromenaderna på dagarna låg nu hemma och sov inne i värmen. I den kalla, mörka vinternatten drog vinden vidare förbi Stadshuset och Riddarholmen för att fortsätta förbi Riksdagshuset och sedan Norrström. Iskall och bister slungade den sig med väldig fart upp på Blasieholmens södra spets och träffade med full styrka två hukande, eländiga figurer. De två männen försökte skydda sig mot den skoningslösa vinden men det var svårt att hitta lä där de satt på huk i ett glest, lövfritt buskage.

"Så jävla typiskt!" huttrade den ene och försökte dra upp jackkragen så långt det gick. "När man väl är i Stockholm så posteras man vid ett gammalt sketet museum. Jag hade trott att vi skulle stå och hänga vid Stureplan och kolla in läckra Stockholmsbrudar. Inte frysa häcken av oss i mörkret där inte en själ syns till."

"Nä, tur har man aldrig", sa den andre på bred norrländska." Han var kortare än sin kompis men lika mager och frusen. "Efter två veckor i fält hade man varit glad att se vilken brud som helst. Klart att man hade förväntningarna uppskruvade när man skulle till Stockholm, storstadsbrudarna är ju liksom lite mer modemedvetna..."

"Ja, jag vet vad du menar!", avbröt den förste. "Inte är de så jävla mycket snyggare än tjejerna hemma i Kumla men de vet liksom hur de ska fixa till sig."

"...och så får man inte se en enda brud!", fortsatte norrlänningen som om han inte blivit avbruten. "Vi får stå i mörkret och frysa pungkulorna av oss medan vi låtsas bevaka ett ställe där några fiktiva fiender ska dyka upp. Här är mer folktomt än i Jukkasjärvi en kall decembernatt! Bergfalk och dom har det bra - posterade mitt inne i smeten i Kungsan. Fy faan!"

De två frusna figurerna var unga, kanske 19 eller 20 år, med finnar och fjuniga strån på haka och kinder. Klädda i vit-svart-grå-spräckliga uniformer, försvarets kamouflagekläder för tätort. Deras förband deltog i en stor övning som skulle pågå i två dygn inne i centrala Stockholm. Alla killarna på luckan hade varit förväntansfulla inför övningen i huvudstaden, nästan alla kom från småstäder och tyckte det skulle bli spännande att öva inne i City. I sitt inre hade de sett sig själva i sina kamouflagekläder på gatorna runt Stureplan, de skulle springa hukande med gevären och snygga tjejer skulle kolla beundrande efter dem. Men här stod alltså dessa två vid ödsliga Nationalmuseum och frös så de skakade. Vinden och kylan kändes in i märgen fast de bara stått här en dryg halvtimme. När de stampade med fötterna för att hålla sig varma, krasade det frostbitna gräset.

Grabbarna tystnade och tittade uttråkat ut över vattnet, hoppade jämfota ibland och slog en åkerbrasa. En kvart förflöt utan att något hände. Det var alldeles tyst, förutom vindens vinande och trafikbrus på avstånd. Men plötsligt hörde de ett svagt ljud och vred huvudena mot entrén till museet. I det svaga skenet från gatulamporna syntes två män på toppen av trapporna. De var iklädda kamouflagekläder och hade AK 4:or samt ihopvirade rep hängande över axlarna. Under armarna bar de avlånga tuber.

"Vilka är det där?", undrade den långe. "Vi har inte fått någon information om att några andra ska vara här just nu. Ska de föreställa fienden?"

"Nä, fienden ska ju ha svarta markeringar på kläderna. De kanske är förstärkningar. Hoppas de har något varmt med sig att dricka."

Samtidigt kom en bil körande i ganska hög fart och bromsade in framför museet.

"Tror du någon upptäcker att vi kortar ner turen i natt?" Patrik Evertsson och Hannes Wihman körde längs de glest trafikerade, mörka gatorna på väg mot Blasieholmen med nattradion skvalade i högtalarna.

"Vem skulle märka det?", svarade Hannes, "Skulle det hända något på ett ställe vi struntat i så kan vi alltid säga att vi var där tidigare. Vi brukar ju alltid var så jävla noggranna, i kväll tar vi oss lite friheter så vi hinner se en del av Super Bowl. Nu kollar vi sista stället!"

Väktarbilen bromsade in framför Nationalmuseum, och de parkerade slarvigt halvvägs upp på trottoaren. De två väktarna steg ur bilen och huttrade till i kylan. Med huvudena nedåtböjda stretade de mot den isande vinden och stegade uppför trapporna, småpratande om matchen de snart skulle se. Skulle New England Patriots vinna som de tippat? När de närmade sig toppen av trappan tittade Hannes upp. Han tvärstannade plötsligt. Patrik vände sig om och tittade på sin kamrat:

"Men vad är det?", frågade han, "Jag trodde vi hade bråttom!" Han följde Hannes blick uppför trappan och såg anledningen till att kollegan stannat. Högst upp, utanför dörrarna, stod två män i kamouflagekläder och pekade mot väktarna med AK 4:or.

De två värnpliktiga stod i buskaget och såg scenen utanför muséets entré utspela sig: de kamouflageklädda männen som frös till is när väktarbilen tvärbromsade framför trapporna, väktarna som småpratande kom uppför trappan, ovetandes om att vapen riktades mot deras huvuden. Sedan hände allt fort. Fram till ögonblicket då de fyra stod som fastfrusna på trapporna och stirrade på varandra reagerade inte de värnpliktiga i buskarna på att något skulle vara fel. Men när männen överst i trappan plötsligt öppnade eld och sköt ner väktarna, förvandlades allt till en vidrig mardröm.

Hur lång tid som förflöt var omöjligt att säga; allt skedde i slowmotion. Väktarna träffades av skott efter skott och föll nerför trapporna. De slungades bakåt och föll handlöst, de studsade och dunsade tills de nått botten av trappan. När skotten slutat att perforera luften märkte den långe närkingen att någon skrek rakt ut - det var han själv som skrek. Samtidigt som han kom till den insikten såg han hur männen på toppen av trappan vände sig mot buskaget där han och hans vän stod gömda.

"Du sa att de skulle vara posterade vid Moderna Muséet", hörde han en av dem säga med ilsket tonfall.

"Det skulle de vara också, men de jävla lantisarna har väl inte lyckats ta sig till rätt museum.", svara den andre irriterat. "Ok, vi måste göra oss av med dem, annars får vi inget försprång."

Närkingen vaknade till ur sin dvala och vände sig mot kamraten, men norrlänningen hade hamnat i chocktillstånd.

"Lösa skott, det är bara lösa skott", mumlade han. "Lösa skott, lösa skott, ingen är död, bara lösa skott..." Maniskt rabblade han orden som om de skulle göra allt ogjort.

"Kom nu Jonsson", väste närkingen. "Vi måste dra nu!" Han drog i kamratens arm, som inte reagerade utan bara fortsatte att rabbla sin ramsa om lösa skott.

"Ingen är död, bara lösa skott på övningen, lösa skott, bara lösa skott, ingen död, ingen skada skedd, ingen är...". Jonssons ändlösa rabblande fick ett abrupt slut när han träffades av ett skott i strupen. Han stannade upp och blev helt stilla. Blodet började spruta som en fontän ur strupen och han föll raklång framåt. Närkingen stirrade på sin döde vän. Han tittade upp och såg gevären riktade mot sig. Snodde runt och började i panik springa. Rundade hörnet av byggnaden. Sprang så fort han kunde upp mot Museiparken. Snavade omkull, reste sig och sprang vidare. Hörde fotsteg bakom sig. Snubblade över något, föll handlöst och slog i hakan. Tog sig upp och fortsatte - måste klara det... Det dånade till och han kände hur det brände till i baksidan låret samtidigt som benet vek sig. Han förstod att ett skott träffat låret men försökte ändå släpa sig framåt. Drog sig fram med armarna och det oskadda benet, medan det skottskadade släpades livlöst efter. Stegen kom närmare. Han ignorerade dem, kröp framåt så fort han kunde. Kände blodsmak i munnen. Fotstegen var precis bredvid honom nu men han stannade inte. Inte förrän en gevärskolv tryckte ner hans nacke mot marken. Allt var stilla några sekunder. Gevärskolven ersattes med en känga. Han kände smaken av frost i munnen. Kylan kändes bra, svalkade och tog bort blodsmaken. Gevärspipan som trycktes mot nacken svalkade också.

"Konstigt," tänkte han, "här har vi stått och klagat över kylan. Och nu är jag alldeles överhettad. Längtar till och med efter kyla.". När skotten träffade nacken och trasade sönder halsen, upplevde han bara ett blixtrande, befriande ljus mitt i den mörka, svenska vinternatten.

© Copyright Carin Brink 2009