Kontakt

Den tristaste månaden på året

Träden pryddes av guldgula, halvvissna blad, vid nästa höstoväder skulle de sälla sig till drivorna av bruna, multnande löv som redan låg i drivor på marken.

November, tänkte hon. Årstidernas höst. Den tristaste månaden på året: mörk, regnig, ruggig. Men jag tycker om den månaden mer och mer; egentligen tycker jag lika illa om den här hemska årstiden som tidigare, men november matchar mitt inre. Jag har blivit precis som november: tråkig, livlös och glåmig. Trista, grå och fula Elisabeth.

Tanken gjorde henne deprimerad samtidigt som det kändes skönt att vara ärlig mot sig själv. Hon fortsatte vandringen längs Hagaparkens slingriga stigar. Hälsans stig, hade leden kring Brunnsviken döpts till för några år sedan eftersom den under sommarhalvåret var fylld av joggare, flanörer och cyklister. Hälsosamma människor som brydde sig om sitt välbefinnande och sin kropp. Nu var det folktomt: det var tidigt på morgonen, motionärerna hade sökt sig inomhus för vintern, och det var för tidigt för mammalediga med barnvagnar. Ett par frusna hundägare var de enda som syntes till. Själv tog hon samma promenad varje morgon, i ur och skur, enda gången hon missat den var en dag för fyra år sedan när hon haft hög feber.

Hon passerade tomma parkbänkar längs vattnet och närmade sig båthamnen. Roslagsvägens trafikbrus slog emot henne, och hon ökade på stegen för att snabbt tillryggalägga den del av promenaden som löpte parallellt med trafiken. Motorerna dånade och bilarna spydde ut sina avgaser medan morgontrötta bilägare köade in mot stan. Rusningstrafiken hade just börjat och köerna var ännu inte så farliga, om en halvtimme skulle trafiken tätna och ibland stå helt stilla.

Ironiskt att jag bor i storstan, tänkte hon, jag som tycker så illa om buller och avgaser. Till råga på allt bor jag i Vasastan, "Stenstaden". Hennes gamla mor hade alltid trott att hennes dotter skulle bo i en liten stuga på landet, gärna med får och grönsaksland. Och så hade hon nog själv trott att det skulle bli. Hon skulle bo i lantlig idyll. Med Fabrice. När de tröttnade på Paris skulle de flytta till Sverige och Dalarna, det hade han alltid sagt, där skulle han få ro att måla. Men efter brytningen och flytten hem till Sverige var hon rädd för att vara ensam, och därför blev det en liten tvårummare på Hagagatan i Stockholm i stället för en röd stuga på landet.

Nu hade hon hunnit förbi sträckan som löpte längs Roslagsvägen och vandrade vidare längs Brunnsviken. Förbi universitetsbyggnader och ett vackerts sekelskifteshus i trä som hon beundrat många gånger. Förbi Bellman med sin luta. Lustig placering av en staty, tänkte hon, mitt ute i skogen. Men här trivs han nog, här kan han sitta och sjunga om det vackra Haga och om nymferna som sprang omkring här.

Fabrice. Den vackre, fattige konstnären hon mött i Paris när hon som 19-åring kom dit för att läsa franska vid Sorbonne. De hade träffats på ett café där Fabrice jobbade extra för att klara uppehället. Sedan den dagen hade de varit oskiljaktiga själsfränder och älskare. Fabrice hade introducerat henne i Paris konstvärld, en värld som innebar bohemiska vänner, rödvinsaftnar och vernissager på små okända gallerier i kvarteren kring Moulin Rouge; detta liv innebar också ett litet krypin knappt större än en garderob, möss som husdjur och dusch i källaren. Men hon var lycklig. Det lät som en romantisk kliché och det var det kanske också, en underbar sådan. En drömtillvaro som varade i åtta år. Men en dag förvandlades den romantiska klichén till en annan... I efterhand såg hon naturlitgtvis varningstecknen: Fabrice hade det sista året ärenden på kvällarna och reste ofta bort över helgerna "för att få måla ostört". Han var ofta disträ och inte lika kärleskfull eller omtänksam, lite lättretad och grälsjuk, fast hetsig hade han ju alltid varit. De hade försökt få barn i ett par år men det hade inte resulterat i någon graviditet. Hon ville att de skulle söka hjälp för att se om något var fel, men Fabrice var motvillig. Han sa att det inte var någon brådska, för vissa tog det bara längre tid och de var ju fortfarande unga.

En dag kom en ung kvinna in på resebyrån där Elisabeth jobbade. Kvinnan var liten och mörk, raka motsatsen till Elisabeth, som var lång, ljus och hade typiskt skandinaviska drag. Söt på ett Audrey Tautoo-vis snarare än fotomodellssnygg. Hon bar på en liten baby, kanske tre eller fyra månader gammal. Elisabeth log välkomnande och frågade vad hon kunde hjälpa till med. Men kvinnan ville inte beställa någon resa. Först sa hon ingenting, tittade bara på Elisabeth, nästan medlidsamt. Så sträckte hon fram barnet, som för att visa upp det.

"Fabrice är fadern", var det enda hon sa.

Elisabeth kom fortfarande ihåg illamåendekänslan, hur allt blev suddigt, och sedan det befriande nattsvarta mörkret. När hon ställt Fabrice mot väggen hade han först nekat. Först när han insåg att det var lönlöst att försvara sig svarade han:

"Elisabeth, ma cherie, vårt förhållande har ju varit dött i flera år. Det var väl ändå tur att det blev som det blev, att vi inte hann få några barn."

Den kommentaren gjorde ondare än det faktum att Fabrice hade ett barn med en annan kvinna, att han varit otrogen i över ett år. Hans replik krossade Elisabeths självkänsla och hennes tro på kärleken. Hennes liv. Några dagar senare hade hon flyttat hem till Sverige. Efter det fanns inte så mycket att säga om hennes liv. Hon hade tappat kontakten med sina svenska vänner efter så många år utomlands och hon hade inte kraft att skaffa nya, tilltygad känslomässigt som hon var. Efter så lång tid i Frankrike fick hon lätt jobb som översättare, ett jobb som tillät henne att jobba hemifrån. Hon träffade knappt folk och blev mer och mer bitter. Nu hade hon varit hemma i Sverige i tio år, tio långa och intetsägande år.

Promenaden tog henne vidare, förbi universitetsområdet och gräsplätten där ungdomar brukade ha picknick på somrarna. Förbi Brunnsvikens kanotklubb som låg övergiven och förbi kolonilotterna som var lika ensamma. Här brukade sjuda av liv; folk påtade i sina trädgårdar och kanotister bar ner kanoterna till vattnet. Benen tog henne vidare förbi de fina gamla stenhusen och bort till Brunnsviksbadet. Här var det ännu mer liv och rörelse under sommaren, tänkte hon. Barnfamiljer och ungdomar som badade, skrattade, grillade, stojade. Bajamajorna stod fortfarande kvar och även skräpinsamlingen som stod där året om. Annars fanns inga tecken på att detta var ett ställe som brukade vara fyllt av folk.

Hon gick förbi den lilla sandstranden men stannade strax efter och såg ut över vattnet, det var verkligen fantastiskt vackert här. Några svanar gled förbi utanför vassen på den spegelblanka viken. På andra sidan lyste skogen mattgult och de vackra husen i Hagaparken blickade ut över vattnet. Det var alldeles tyst och stilla. Hon stod och tänkte på absolut ingenting. Rensade hjärnan från tankar, tog djupa andetag och drog in frisk höstluft - marken luktade av förmultning. Blicken gled från horisonten mot svanarna och över vassen, hon insöp naturens skönhet och njöt.

Det var någonting i vassen som drog hennes uppmärksamhet till sig. Något som inte passade in. Hon hade aldrig sett det om hon gått förbi, tänkte hon efteråt. En märkligt formad gren, men den var för ljus, för... Elisabeth gick närmare för att se efter. Grenen stack upp ur vattnet och stödde sig mot strandkanten, som om den ville klättra upp ur vassen och ta sig tillbaka till det träd den hörde till. Först ville hon inte förstå. Sedan sköljde illamåendet över henne och hon föll ner på knä. Kräktes. Det var ingen gren, det var en arm. En människoarm. Med målade naglar och ringar. Vitblek och frusen.

© Copyright Carin Brink 2009